otroligt svårt
Du anar inte hur mycket man tänker när man "tränar" olika taktiker i skogen alldeles själv, du anar inte hur många tankar som flyger genom sinnet.
Hur mycket man undrar varför saker gick fel och varför jag inte kunde förmå mig att göra bättre ifrån mig och vilket helvete det igentligen är att vara mig.
Hur svårt det är att gå upp på morgonen och inte veta vad som ska hända idag vad som ska funka eller gå fel. Jag känner skuld i allt det jag gjort fel, i allt som jag inte klarat av.
Att jag inte var hemma under den tid jag behövdes mest av de mina. Att jag istället valde att fortsätta min utbildning istället för att vara hemma och hjälpa till.
Jag såg honom tyna bort för varje vecka jag var hemma hos dom, och i mittt sinne så försökte jag inbilla mig att det skulle bli bättre igen.
Hur han skulle klara sig, hur han skulle bli frisk.
Hur han skulle bli den starke igen, min idol min förebild.
Han var den enda som jag någonsin har sett upp till efter pappa.
Han har varit mer som en pappa än min verkliga pappa någonsin har varit och är för mig nu.
När han dog så dog han inte bara som min morfar utan även som min förebild, min starke morfar som klarade allt, som kunde hjälpa till med allt, som försökte att fixa allt även om det var svårt ekonomiskt.
Han har alltid hjälpt mig om det så var med cykeln, kärran, moppen eller om det var nåt fel på bilen så fanns det alltid nånstans att vända sig, nånstans där man visste att man skulle få ett svar eller en fundering på vad det kunde vara för fel eller hur man skulle kunna fixa det.
Och jag vet inte hur jag ska klara av det så mycket längre.
Förra året förlorade jag morfar och liselott, två av dom som stått mig närmast i allting.
Dom två som hjälpt mig på många olika sätt att bli den jag är idag.
Morfar som varit en av dom som uppfostrat mig till den jag är idag.
Liselott eller Lisa som hon kallades hjälpte mig att klara av dom svåra åren i skolan genom alla dom samtalen vi hade i köket hemma hos henne.
Men som tur är har jag en del människor kvar i mitt liv som kan hjälpa mig att förbli den jag är uppfostrad att vara.
Och jag tycker fruktansvärt mycket om dig Katarina och det är ingen illusion ingen inbillning.
Hur mycket man undrar varför saker gick fel och varför jag inte kunde förmå mig att göra bättre ifrån mig och vilket helvete det igentligen är att vara mig.
Hur svårt det är att gå upp på morgonen och inte veta vad som ska hända idag vad som ska funka eller gå fel. Jag känner skuld i allt det jag gjort fel, i allt som jag inte klarat av.
Att jag inte var hemma under den tid jag behövdes mest av de mina. Att jag istället valde att fortsätta min utbildning istället för att vara hemma och hjälpa till.
Jag såg honom tyna bort för varje vecka jag var hemma hos dom, och i mittt sinne så försökte jag inbilla mig att det skulle bli bättre igen.
Hur han skulle klara sig, hur han skulle bli frisk.
Hur han skulle bli den starke igen, min idol min förebild.
Han var den enda som jag någonsin har sett upp till efter pappa.
Han har varit mer som en pappa än min verkliga pappa någonsin har varit och är för mig nu.
När han dog så dog han inte bara som min morfar utan även som min förebild, min starke morfar som klarade allt, som kunde hjälpa till med allt, som försökte att fixa allt även om det var svårt ekonomiskt.
Han har alltid hjälpt mig om det så var med cykeln, kärran, moppen eller om det var nåt fel på bilen så fanns det alltid nånstans att vända sig, nånstans där man visste att man skulle få ett svar eller en fundering på vad det kunde vara för fel eller hur man skulle kunna fixa det.
Och jag vet inte hur jag ska klara av det så mycket längre.
Förra året förlorade jag morfar och liselott, två av dom som stått mig närmast i allting.
Dom två som hjälpt mig på många olika sätt att bli den jag är idag.
Morfar som varit en av dom som uppfostrat mig till den jag är idag.
Liselott eller Lisa som hon kallades hjälpte mig att klara av dom svåra åren i skolan genom alla dom samtalen vi hade i köket hemma hos henne.
Men som tur är har jag en del människor kvar i mitt liv som kan hjälpa mig att förbli den jag är uppfostrad att vara.
Och jag tycker fruktansvärt mycket om dig Katarina och det är ingen illusion ingen inbillning.
Kommentarer
Trackback
